Restlessness is me, you see

...

Idag är det måndag, och snart två veckor sedan jag kom hit som början på ett nytt skede i livet. Jag har haft en kortare "jag är ta mig fan en helt värdelös människa, vad är meningen med mitt liv och vad ska det bli av mig?"-period, sammanfallande med en längre men inte så intensiv period av ren och skär framtidsångest och rädsla för att inte räcka till. Detta, i kombination med en mycket omvälvande och total omstrukturering av mitt liv och min definition av mitt eget jag, i samband med flytt från Dallas och alla människor jag haft runt omkring mig så länge, har gjort dessa veckor som förflutit mer eller mindre overkliga. Jag har liksom inte varit här och nu, vilket i sig är ett oerhört slöseri på ens egen dyrbara tid. Mina tankar har cirkulerat i samma banor mest hela tiden, och väldigt egocentrerad har jag varit. Jag har liksom inte energi nog att lägga på andra människor, när all min energi går åt till att försöka definiera vem jag är, vad jag gör och varför. Definiera vad som är jag, igen och i den situation i livet jag nu är i. Jag upplever att människor i min närhet inte förstår mig (vilket de antagligen inte gör då jag faktiskt inte delar med mig av hur jag känner), att deras problem och tankegångar är triviala och att den negativa livssynen är alldeles för framträdande hos var och en. Att jag sedan inte vill vara i Kiruna och därmed känner mig instängd och riktigt känner hur jag går tillbaka i gamla spår, har förstås också stor inverkan på hur jag upplevt och upplever dessa veckor.

Jag vet fortfarande inte mycket alls om min närmaste framtid, vet bara att jag sitter inte hemma hos mor och far utan pengar och utan arbete längre än nödvändigt. Förhoppningsvis blir det Göteborg så småningom, men då måste man bara orka ta tag i... allt. Det tar så fruktansvärt på krafterna att ingenting veta; jag sover tolvtimmarsnätter och kan ändå inte förmå mig till att få upp ögonen om morgnarna, jag orkar inte heller riktigt ta tag i något av substans. Detta är ju givetvis något jag helt enkelt måste ta mig i kragen och få gjort, och min förhoppning är att när jag väl får fingrarna ur och sätter igång, så blir det snöbollseffekten och annat följer med av bara farten.

När man haft/har en sådan period, då är det fantastiskt skönt att sådana här kvällar kommer emellanåt. Jag sitter här, på min obäddade säng, ser den nedgående solens strålar göra vår grå och tråkiga lekplats ute på gården riktigt vacker, jag har en kopp te inom räckhåll och Ane Brun smeker mina öron med sin ljuva stämma. Ikväll känner jag att jag börjar hitta tillbaka till mig själv, till de delar av mig själv jag så gärna vill behålla men som legat undangömda en bra stund nu. Bara denna "lilla" insikt ger mig det lugn jag så väl behöver för att uthärda klimatet (både vädrets och människornas) här. Istället för att störa mig till döds över folks förmåga att klaga över småsaker, att gnälla utan att vilja/orka förändra, att inte förmå sig till att se det positiva som trots allt finns överallt runtomkring dem, så inser jag ikväll att jag kanske har nått lite längre än de har. Att jag har denna insikt, denna medvetenhet, är något väldigt stort och väldigt viktigt. Det vet jag, och jag får kanske helt enkelt vila i att den vetskapen ligger tryggt inom mig istället för att våndas över att nära och kära helt verkar sakna denna vetskap.

Så, nu ska jag sitta här i min pyjamas med händerna om en stor kopp grönt te och låta musiken fortsätta sommarstädningen i mitt inre. Efter det ska jag sova en god natts (lagom lång) sömn, utan störande, hetsande drömmar och nackstelhet på morgonen, för att sedan ta morgondagen som den kommer.

Och jag ska minnas att trots allt så är det en fantastiskt fin stad jag nu befinner mig i.
Älskade, hatade Kiruna.



...

Svammel samt utdelning av Dagens Ros.

Här ligger man utslagen i sängen, hög på Tradolan (eller Tralala som vissa väljer att kalla det), som tyvärr gjorde allt utom det jag helst ville att den skulle göra, dvs befria mig från tandvärken.
Så nu mixas piller friskt, denna värk är inte att leka med och jag sätter nu mitt hopp till Voltarenen. Samtidigt som jag känner mig lite som en knarkare.
Blev en lugn hemmakväll ikväll, vet inte om det beror på smärtan eller knarket eller sömnbrist eller alltihop men jag är rätt mör, för att inte säga utslagen, nu fastän klockan inte är mer än halv nio.

Orkar nog inte ens med helglatten och gitarren som jag laddat inför... Kanske då nästa helg som förhoppningsvis blir smärtfri (utan tand-, mens- och huvudvärk. Fin kombo).

Dock har man idag varit på värsta grymma spelningen på Schmäck med grymma Arvid från klassen samt grymma Niklas och Oskar från skolan. Hur bra som helst var det, massor av folk och fin respons från publiken! (Mest från oss skolfolk, förstås, som sig bör.) Sedan har vissa dragit sig vidare till Linnéas och Gunnars inflyttningsfest (hattfest!), hoppas de har roligt. Man blev ju förstås sugen själv också, men med rådande omständigheter samt mitt allmäntillstånd gjorde jag nog helt klart rätt i att stå över denna gång.

Gårdagskvällen spenderades med att befria Kundalinisaaben från ett metertjockt (tungt och hårt) lager snö, då den ska fraktas bort imorgon. Böter är ju alltid roligt... Eller inte. Nå, förhoppningsvis är det snart slut på de bilrelaterade problemen! Och så fick jag hopp om mänskligheten igår; dagens ros går till den unge herre som på en fredagskväll hoppar ur sin bil och kommer fram och frågar om jag behöver hjälp med att få fram bilen. Nu avböjde jag ju förstås hjälpen, då det hade varit rent grymt att inviga en utomstående i detta arbete, men bara gesten... Helt fantastiskt att det finns sådana människor.

... Åh, just i detta nu känner jag hur smärtan börjar avta så smått - välsignat skönt! När vi har temat "min gudssyn" i skolan skall jag nog bestämt illustrera en Voltaren. En Voltaren på en piedestal. Med en gloria. Och ett strålande ljus bakom.
Äh, nu svamlar jag mest... Jag skyller på att jag är hög.

Nu skall jag övergå till att göra något vettigare av min kväll... Måhända att ligga på rygg i sängen och förundras över en behagligt bortdomnande men ändå kittlande sensation i armar och ben.
Och smärtfrihet. Hatt på det!

Istället för...

Ibland (läs: ofta) önskar jag att jag kunde vara världsmästare på något annat än istället-för.

Istället för att sova natten till idag satt jag och läste dåliga bloggar, såg på dålig tv och lyssnade på (förvisso väldigt bra, men ändå) musik. Istället för att fara hem från skolan tidigt och städa som jag hade tänkt, stannade jag över och kom hem alldeles sent. Istället för att göra vad jag skulle när jag väl kom hem, det vill säga städa och laga matlådor, har jag suttit och gjort ingenting. Istället för att faktiskt laga mat, gick jag på Ica och köpte fusk-mat, men istället för att tillaga den tills imorgon sitter jag nu och spelar Betapet med Elina. Istället för att göra något som helst klart inför imorgon, sitter jag och skjuter på det så länge som möjligt vilket, i vanlig ordning, kommer resultera i alldeles för lite sömn. Istället för att straffa mig själv hårt för detta, och förhoppningsvis lära mig något, unnar jag mig lyx i form av varm choklad med grädde.

Dessutom; istället för att faktiskt sitta i soffan kommer jag allt oftare på mig själv med att sitta på golvet vid soffan, med smärtande svanskota som följd efter en stunds sittande.
Mästaren av istället-för har talat.

Vore jag såhär bra på något annat i världen, vore det något för folk att beundra. Som det är nu är det beundransvärda i det hela mycket tvivelaktigt. Men eftersom jag ändå är van att umgås mig själv och mina quirks, beslutar jag snabbt att istället för att städa och allt sådant nu, så får jag se till att göra det på fredag eftermiddag, sådär effektivt som även jag kan fixa om jag bara har en morot - denna gång är min morot att på fredag, när allt är fint och på sin rätta plats, disken är diskad och ljus tända, då får jag skriva brev! (Och ja, kanske äta lite choklad, då.)
*Löjligt förtjust*

Nu skall jag fortsätta mitt parti Betis (hitintills gillas anstod, plös, zygot och volma) istället för att ta tag i mitt liv, samt sitta och njuta av vetskapen att jag solvat närmare 300 varptrådar idag och har under 150 stycken kvar imorgon. Snart blir det väva av!

"Nyårslöftet"

Mjukstart på ännu en försöksblogg med Royal Philharmonic Orchestra, Oolongte och Kungen. Allt för att ge mig själv positiva associationer till bloggande och således kanske inte vara så rädd för det i fortsättningen. En får se om jag lyckas lura mig själv...
Nyfärgat hår. (Jag hoppas grannarna uppskattar topless-uppvisningen jag bjudit på ikväll; förut hade jag en hårfärgnings-tröja men den försvann.)

Kvällen har spenderats i ljuva Elinas sällskap, tyvärr inte i den verkliga världen utan via detta medium, datorn. Men det är definitivt bättre än inget! Betapet har spelats, med ord såsom gömme, eljest, smock, orera och tovat. Hyfsat tillfredsställande, för ord-nördar som oss.
Tänker tillbaka på tiden då jag var helt inställd på att bli språkkonsult när jag blev stor. Det var en fin känsla, denna känsla av att faktiskt ha ett mål. Det gick ju över sedan, tack och pris skulle jag i nuläget säga, då jag med all sannolikhet gått under med ett dylikt arbete, men den känslan hade jag gärna återfått. Just nu trivs jag som fisken i handsken i skolan, men tänker jag mer än ett halvår framåt i tiden blir det bara svart och lite lätt ångestfyllt.
Men så länge jag vet att jag kan göra vad jag vill bara jag vill det tillräckligt mycket, och så länge jag i grund och botten tror på denna vetskap (vilket jag faktiskt gör), så vet jag även att det löser sig för mig. Jag ska försöka se framtiden som spännande istället för osäker och ångetladdad. För det är ju faktiskt alldeles fantastiskt spännande att vara vid ett vägskäl på detta vis!

Nu återstår lite mer mys-musik, lite mer te och lite spikmatta, sedan underbara sängen och imorgon är det vävning som gäller! Åh, denna fantastiska känsla av att skapa något med sina händer.