...
Idag är det måndag, och snart två veckor sedan jag kom hit som början på ett nytt skede i livet. Jag har haft en kortare "jag är ta mig fan en helt värdelös människa, vad är meningen med mitt liv och vad ska det bli av mig?"-period, sammanfallande med en längre men inte så intensiv period av ren och skär framtidsångest och rädsla för att inte räcka till. Detta, i kombination med en mycket omvälvande och total omstrukturering av mitt liv och min definition av mitt eget jag, i samband med flytt från Dallas och alla människor jag haft runt omkring mig så länge, har gjort dessa veckor som förflutit mer eller mindre overkliga. Jag har liksom inte varit här och nu, vilket i sig är ett oerhört slöseri på ens egen dyrbara tid. Mina tankar har cirkulerat i samma banor mest hela tiden, och väldigt egocentrerad har jag varit. Jag har liksom inte energi nog att lägga på andra människor, när all min energi går åt till att försöka definiera vem jag är, vad jag gör och varför. Definiera vad som är jag, igen och i den situation i livet jag nu är i. Jag upplever att människor i min närhet inte förstår mig (vilket de antagligen inte gör då jag faktiskt inte delar med mig av hur jag känner), att deras problem och tankegångar är triviala och att den negativa livssynen är alldeles för framträdande hos var och en. Att jag sedan inte vill vara i Kiruna och därmed känner mig instängd och riktigt känner hur jag går tillbaka i gamla spår, har förstås också stor inverkan på hur jag upplevt och upplever dessa veckor.
Jag vet fortfarande inte mycket alls om min närmaste framtid, vet bara att jag sitter inte hemma hos mor och far utan pengar och utan arbete längre än nödvändigt. Förhoppningsvis blir det Göteborg så småningom, men då måste man bara orka ta tag i...
allt. Det tar så fruktansvärt på krafterna att ingenting veta; jag sover tolvtimmarsnätter och kan ändå inte förmå mig till att få upp ögonen om morgnarna, jag orkar inte heller riktigt ta tag i något av substans. Detta är ju givetvis något jag helt enkelt måste ta mig i kragen och få gjort, och min förhoppning är att när jag väl får fingrarna ur och sätter igång, så blir det snöbollseffekten och annat följer med av bara farten.
När man haft/har en sådan period, då är det fantastiskt skönt att sådana här kvällar kommer emellanåt. Jag sitter här, på min obäddade säng, ser den nedgående solens strålar göra vår grå och tråkiga lekplats ute på gården riktigt vacker, jag har en kopp te inom räckhåll och Ane Brun smeker mina öron med sin ljuva stämma. Ikväll känner jag att jag börjar hitta tillbaka till mig själv, till de delar av mig själv jag så gärna vill behålla men som legat undangömda en bra stund nu. Bara denna "lilla" insikt ger mig det lugn jag så väl behöver för att uthärda klimatet (både vädrets och människornas) här. Istället för att störa mig till döds över folks förmåga att klaga över småsaker, att gnälla utan att vilja/orka förändra, att inte förmå sig till att se det positiva som trots allt finns överallt runtomkring dem, så inser jag ikväll att jag kanske har nått lite längre än de har. Att jag har denna insikt, denna medvetenhet, är något väldigt stort och väldigt viktigt. Det vet jag, och jag får kanske helt enkelt vila i att den vetskapen ligger tryggt inom mig istället för att våndas över att nära och kära helt verkar sakna denna vetskap.
Så, nu ska jag sitta här i min pyjamas med händerna om en stor kopp grönt te och låta musiken fortsätta sommarstädningen i mitt inre. Efter det ska jag sova en god natts (lagom lång) sömn, utan störande, hetsande drömmar och nackstelhet på morgonen, för att sedan ta morgondagen som den kommer.
Och jag ska minnas att trots allt så är det en fantastiskt fin stad jag nu befinner mig i.
Älskade, hatade Kiruna.
...
