...
torsdag 29 december 2011
söndag 27 november 2011
I will become what I deserve
...
Ben Howard var... Jag lider brist på adekvata ord.
Jag ger det ett försök:
Fenomenal.
Det är ungefär så långt jag kommer. Sedan kan även tilläggas att konserten gjorde mig andlös, värmde mig inifrån och ut, lämnade efter sig en värme i min mage som fortfarande sitter kvar och, framför allt, gav mig hopp om livet och framtiden. Dessutom fick jag prata med honom en lång stund efteråt, och fick så vackra rader skrivna! Det är sådana här gånger jag inser det fantastiska i att en helt okänd människa kan påverka mig och mitt inre i så hög grad, särskilt då det är en människa vars röst jag kan bära med mig och alltid ha tillgång till när det behövs.
Det ska nog bli bra med mig också - det BLIR bra med mig också. Det känner jag nu, mer än på länge.
Keep your head up, keep your heart strong
Keep your mind set in your ways
När jag blir stor ska jag gifta mig men Ben Howard. Alternativt stalka upp honom, bryta mig in hos honom och i hemlighet bo i en garderob. Dock hoppas jag ju lite på alternativ nummer ett... Jag är ju trots allt lite klaustrofobisk.
Ben Howard var... Jag lider brist på adekvata ord.
Jag ger det ett försök:
Fenomenal.
Det är ungefär så långt jag kommer. Sedan kan även tilläggas att konserten gjorde mig andlös, värmde mig inifrån och ut, lämnade efter sig en värme i min mage som fortfarande sitter kvar och, framför allt, gav mig hopp om livet och framtiden. Dessutom fick jag prata med honom en lång stund efteråt, och fick så vackra rader skrivna! Det är sådana här gånger jag inser det fantastiska i att en helt okänd människa kan påverka mig och mitt inre i så hög grad, särskilt då det är en människa vars röst jag kan bära med mig och alltid ha tillgång till när det behövs.
Det ska nog bli bra med mig också - det BLIR bra med mig också. Det känner jag nu, mer än på länge.
Keep your head up, keep your heart strong
Keep your mind set in your ways
När jag blir stor ska jag gifta mig men Ben Howard. Alternativt stalka upp honom, bryta mig in hos honom och i hemlighet bo i en garderob. Dock hoppas jag ju lite på alternativ nummer ett... Jag är ju trots allt lite klaustrofobisk.
fredag 18 november 2011
Far below these words
...
Vad jag allra helst vill idag, denna kväll, är att kunna se horisonten.
Se träd, vatten, solnedgången, se långt och vidsträckt.
Sådana här dagar passar Staden inte mig över huvud taget, och särskilt inte när man som arbetslöst dagvill lyckas tajma in söndagsångest på en fredag. Va?
Men vad gör man? Man biter ihop och finner sig i sitt icke-liv.
(Av någon jävla anledning...)
...
Vad jag allra helst vill idag, denna kväll, är att kunna se horisonten.
Se träd, vatten, solnedgången, se långt och vidsträckt.
Sådana här dagar passar Staden inte mig över huvud taget, och särskilt inte när man som arbetslöst dagvill lyckas tajma in söndagsångest på en fredag. Va?
Men vad gör man? Man biter ihop och finner sig i sitt icke-liv.
(Av någon jävla anledning...)
...
torsdag 20 oktober 2011
Rootless tree
...
Jag har kommit till insikt om något:
jag tänker inte.
Djupa tankar och funderingar om livet, universum och allting har inte funnits med i min vardag på en bra stund nu, sådant som förut har upptagit så mycket av min vakna tid.
När jag promenerade, tittade på stjärnorna och insåg detta försökte jag analysera när och varför denna förändring skett. Kommer ganska snart fram till att jag på senaste tiden mått ganska bra i mig själv; visst finns där som alltid saker att jobba på, saker som gnager och stör och saker man helst sluppit, men i det stora hela känner jag att jag har en trygg grund att stå på.
Jämför detta med tidigare, så jag inte mått så bra; alla långa promenader och alla tankar som malt och som jag varken kunnat ordna eller göra mig av med. Om jag haft problem med något specifikt så har även andra djupa funderingar följt med på köpet, och precis som man så ofta hör, att poesi och konst av alla de slag skapas bäst ur ett olyckligt sinne, så är det nog samma sak med kontemplation för min del.
Och jag tror att jag nu, i mitt relativa välmående, högst omedvetet skyggat för djupare grävande i min hjärnas irrgångar - av rädsla för att detta ska förmörka eller förminska det jag är glad över.
Som en följd av detta har jag inte heller kunnat skriva/skapa som jag brukat.
Detta är en bra insikt - nu kanske något lossnat och börjat röra sig åt rätt håll.
Sedan är bara problemet är att jag tror att jag faktiskt inte var alldeles ute och seglade vad gäller sambandet mellan tankar och "olycka"... Hoppas bara det är värt det.
Det måste det väl ändå vara? Jag skulle nog aldrig kunna nöja mig med att glida genom livet på ytan av det. Även om det hade varit fantastiskt betryggande att slippa alla gropar och berg.
...
Jag har kommit till insikt om något:
jag tänker inte.
Djupa tankar och funderingar om livet, universum och allting har inte funnits med i min vardag på en bra stund nu, sådant som förut har upptagit så mycket av min vakna tid.
När jag promenerade, tittade på stjärnorna och insåg detta försökte jag analysera när och varför denna förändring skett. Kommer ganska snart fram till att jag på senaste tiden mått ganska bra i mig själv; visst finns där som alltid saker att jobba på, saker som gnager och stör och saker man helst sluppit, men i det stora hela känner jag att jag har en trygg grund att stå på.
Jämför detta med tidigare, så jag inte mått så bra; alla långa promenader och alla tankar som malt och som jag varken kunnat ordna eller göra mig av med. Om jag haft problem med något specifikt så har även andra djupa funderingar följt med på köpet, och precis som man så ofta hör, att poesi och konst av alla de slag skapas bäst ur ett olyckligt sinne, så är det nog samma sak med kontemplation för min del.
Och jag tror att jag nu, i mitt relativa välmående, högst omedvetet skyggat för djupare grävande i min hjärnas irrgångar - av rädsla för att detta ska förmörka eller förminska det jag är glad över.
Som en följd av detta har jag inte heller kunnat skriva/skapa som jag brukat.
Detta är en bra insikt - nu kanske något lossnat och börjat röra sig åt rätt håll.
Sedan är bara problemet är att jag tror att jag faktiskt inte var alldeles ute och seglade vad gäller sambandet mellan tankar och "olycka"... Hoppas bara det är värt det.
Det måste det väl ändå vara? Jag skulle nog aldrig kunna nöja mig med att glida genom livet på ytan av det. Även om det hade varit fantastiskt betryggande att slippa alla gropar och berg.
...
söndag 24 juli 2011
Tomorrow may well bring the sun
...
Så ligger man hemma och såsar i soffan efter en tung helg.
Riktigt trevligt har det varit. Lite sömn har det blivit, regnat har det, myggbett har jag åtminstone nio stycken, har blivit bränd av brännässlor på tre ställen på benen, ont i nacken har jag, sov ingenting sista natten och var fortfarande full när jag hoppade på bussen, efter 12 timmars färd haltade jag sedan hem i regnet med fötterna fulla av skavsår och hela min packning genomvåt. Är det inte härligt med festival så säg!
Men det har varit fin gemenskap, trevliga och underhållande samtal, bad, mycket öl, cigaretter, lustiga och märkliga människor, barfotapromenad i regn och lera, toalettbestyr i skogen... Och att än en gång ha fått se fantastiska Annika. Lätt värt det! Plus att man verkligen uppskattar de små tingen i livet när man väl kommit hem.
I övrigt har jag fått svar på några frågor jag haft, några saker jag velat över och funderat kring. Nu vet jag att det inte kan bli så som jag länge hoppats på, så nu ändrar vi fokus. Det känns bra att återigen ha lite koll på vart jag är på väg, och lämna sådant bakom mig som bara drar ned mig. Det behövs med jämna mellanrum.
Jag kan inte säga att jag är särskilt fantastiskt sugen på uppstigning om fem timmar, men som jag sagt så många gånger förut - var gör man inte för de där pengarna?
Så ligger man hemma och såsar i soffan efter en tung helg.
Riktigt trevligt har det varit. Lite sömn har det blivit, regnat har det, myggbett har jag åtminstone nio stycken, har blivit bränd av brännässlor på tre ställen på benen, ont i nacken har jag, sov ingenting sista natten och var fortfarande full när jag hoppade på bussen, efter 12 timmars färd haltade jag sedan hem i regnet med fötterna fulla av skavsår och hela min packning genomvåt. Är det inte härligt med festival så säg!
Men det har varit fin gemenskap, trevliga och underhållande samtal, bad, mycket öl, cigaretter, lustiga och märkliga människor, barfotapromenad i regn och lera, toalettbestyr i skogen... Och att än en gång ha fått se fantastiska Annika. Lätt värt det! Plus att man verkligen uppskattar de små tingen i livet när man väl kommit hem.
I övrigt har jag fått svar på några frågor jag haft, några saker jag velat över och funderat kring. Nu vet jag att det inte kan bli så som jag länge hoppats på, så nu ändrar vi fokus. Det känns bra att återigen ha lite koll på vart jag är på väg, och lämna sådant bakom mig som bara drar ned mig. Det behövs med jämna mellanrum.
Jag kan inte säga att jag är särskilt fantastiskt sugen på uppstigning om fem timmar, men som jag sagt så många gånger förut - var gör man inte för de där pengarna?
Kärlek på henne.
...
torsdag 21 juli 2011
You're gonna miss her
...
Nu är det Trästock för hela slanten!
'Nough said.
Sova en timme, sedan avfärd! Och hon är taggad.
...
Nu är det Trästock för hela slanten!
'Nough said.
Sova en timme, sedan avfärd! Och hon är taggad.
...
onsdag 6 juli 2011
If a song could...
.....
Dagens fundering: varför gäspar jag när jag gått och lagt mig för att sova? Gång på gång på gång? Ja, kropp, jag vet att jag gått och lagt mig för sent igen och att du än en gång kommer tvingas upp utan tillräcklig återhämtning, men när jag väl ligger och blundar kan jag väl ändå få slippa gäspa tvåtusen gånger så tårarna sprutar innan jag somnar? Där förlorar jag ju dyrbar tid som jag kunnat spendera på att faktiskt sova.
... Fast jag kan ju börja med att stänga av datorn och spendera den dyrbara tiden på att ligga och gäspa så att jag sedan faktiskt kan sova. Håhåjaja...
Men all's good, för snart bär det av!
.....
Dagens fundering: varför gäspar jag när jag gått och lagt mig för att sova? Gång på gång på gång? Ja, kropp, jag vet att jag gått och lagt mig för sent igen och att du än en gång kommer tvingas upp utan tillräcklig återhämtning, men när jag väl ligger och blundar kan jag väl ändå få slippa gäspa tvåtusen gånger så tårarna sprutar innan jag somnar? Där förlorar jag ju dyrbar tid som jag kunnat spendera på att faktiskt sova.
... Fast jag kan ju börja med att stänga av datorn och spendera den dyrbara tiden på att ligga och gäspa så att jag sedan faktiskt kan sova. Håhåjaja...
Men all's good, för snart bär det av!
.....
fredag 17 juni 2011
Who is your saviour, and who is he saving you from?
...
Precis när jag ska stänga av datorn och därmed musiken för natten (alldeles för sent, som vanligt) så sjungs "I'm so lonely".
Typiskt, nu måste jag bli uppe en stund till. Kan ju inte somna med de orden som kvällens sista ord.
(5 minuter senare:)
Sådärja. Härmed presenterar jag kvällens sista ord: "If I could only be the note you moan"
Och varför inte en fjortidbild på mig dessutom?
Nu sover vi gott.
...
Precis när jag ska stänga av datorn och därmed musiken för natten (alldeles för sent, som vanligt) så sjungs "I'm so lonely".
Typiskt, nu måste jag bli uppe en stund till. Kan ju inte somna med de orden som kvällens sista ord.
(5 minuter senare:)
Sådärja. Härmed presenterar jag kvällens sista ord: "If I could only be the note you moan"
Och varför inte en fjortidbild på mig dessutom?
Nu sover vi gott.
...
måndag 13 juni 2011
Restlessness is me, you see
...
Idag är det måndag, och snart två veckor sedan jag kom hit som början på ett nytt skede i livet. Jag har haft en kortare "jag är ta mig fan en helt värdelös människa, vad är meningen med mitt liv och vad ska det bli av mig?"-period, sammanfallande med en längre men inte så intensiv period av ren och skär framtidsångest och rädsla för att inte räcka till. Detta, i kombination med en mycket omvälvande och total omstrukturering av mitt liv och min definition av mitt eget jag, i samband med flytt från Dallas och alla människor jag haft runt omkring mig så länge, har gjort dessa veckor som förflutit mer eller mindre overkliga. Jag har liksom inte varit här och nu, vilket i sig är ett oerhört slöseri på ens egen dyrbara tid. Mina tankar har cirkulerat i samma banor mest hela tiden, och väldigt egocentrerad har jag varit. Jag har liksom inte energi nog att lägga på andra människor, när all min energi går åt till att försöka definiera vem jag är, vad jag gör och varför. Definiera vad som är jag, igen och i den situation i livet jag nu är i. Jag upplever att människor i min närhet inte förstår mig (vilket de antagligen inte gör då jag faktiskt inte delar med mig av hur jag känner), att deras problem och tankegångar är triviala och att den negativa livssynen är alldeles för framträdande hos var och en. Att jag sedan inte vill vara i Kiruna och därmed känner mig instängd och riktigt känner hur jag går tillbaka i gamla spår, har förstås också stor inverkan på hur jag upplevt och upplever dessa veckor.
Jag vet fortfarande inte mycket alls om min närmaste framtid, vet bara att jag sitter inte hemma hos mor och far utan pengar och utan arbete längre än nödvändigt. Förhoppningsvis blir det Göteborg så småningom, men då måste man bara orka ta tag i... allt. Det tar så fruktansvärt på krafterna att ingenting veta; jag sover tolvtimmarsnätter och kan ändå inte förmå mig till att få upp ögonen om morgnarna, jag orkar inte heller riktigt ta tag i något av substans. Detta är ju givetvis något jag helt enkelt måste ta mig i kragen och få gjort, och min förhoppning är att när jag väl får fingrarna ur och sätter igång, så blir det snöbollseffekten och annat följer med av bara farten.
När man haft/har en sådan period, då är det fantastiskt skönt att sådana här kvällar kommer emellanåt. Jag sitter här, på min obäddade säng, ser den nedgående solens strålar göra vår grå och tråkiga lekplats ute på gården riktigt vacker, jag har en kopp te inom räckhåll och Ane Brun smeker mina öron med sin ljuva stämma. Ikväll känner jag att jag börjar hitta tillbaka till mig själv, till de delar av mig själv jag så gärna vill behålla men som legat undangömda en bra stund nu. Bara denna "lilla" insikt ger mig det lugn jag så väl behöver för att uthärda klimatet (både vädrets och människornas) här. Istället för att störa mig till döds över folks förmåga att klaga över småsaker, att gnälla utan att vilja/orka förändra, att inte förmå sig till att se det positiva som trots allt finns överallt runtomkring dem, så inser jag ikväll att jag kanske har nått lite längre än de har. Att jag har denna insikt, denna medvetenhet, är något väldigt stort och väldigt viktigt. Det vet jag, och jag får kanske helt enkelt vila i att den vetskapen ligger tryggt inom mig istället för att våndas över att nära och kära helt verkar sakna denna vetskap.
Så, nu ska jag sitta här i min pyjamas med händerna om en stor kopp grönt te och låta musiken fortsätta sommarstädningen i mitt inre. Efter det ska jag sova en god natts (lagom lång) sömn, utan störande, hetsande drömmar och nackstelhet på morgonen, för att sedan ta morgondagen som den kommer.
Och jag ska minnas att trots allt så är det en fantastiskt fin stad jag nu befinner mig i.
Älskade, hatade Kiruna.
...
Idag är det måndag, och snart två veckor sedan jag kom hit som början på ett nytt skede i livet. Jag har haft en kortare "jag är ta mig fan en helt värdelös människa, vad är meningen med mitt liv och vad ska det bli av mig?"-period, sammanfallande med en längre men inte så intensiv period av ren och skär framtidsångest och rädsla för att inte räcka till. Detta, i kombination med en mycket omvälvande och total omstrukturering av mitt liv och min definition av mitt eget jag, i samband med flytt från Dallas och alla människor jag haft runt omkring mig så länge, har gjort dessa veckor som förflutit mer eller mindre overkliga. Jag har liksom inte varit här och nu, vilket i sig är ett oerhört slöseri på ens egen dyrbara tid. Mina tankar har cirkulerat i samma banor mest hela tiden, och väldigt egocentrerad har jag varit. Jag har liksom inte energi nog att lägga på andra människor, när all min energi går åt till att försöka definiera vem jag är, vad jag gör och varför. Definiera vad som är jag, igen och i den situation i livet jag nu är i. Jag upplever att människor i min närhet inte förstår mig (vilket de antagligen inte gör då jag faktiskt inte delar med mig av hur jag känner), att deras problem och tankegångar är triviala och att den negativa livssynen är alldeles för framträdande hos var och en. Att jag sedan inte vill vara i Kiruna och därmed känner mig instängd och riktigt känner hur jag går tillbaka i gamla spår, har förstås också stor inverkan på hur jag upplevt och upplever dessa veckor.
Jag vet fortfarande inte mycket alls om min närmaste framtid, vet bara att jag sitter inte hemma hos mor och far utan pengar och utan arbete längre än nödvändigt. Förhoppningsvis blir det Göteborg så småningom, men då måste man bara orka ta tag i... allt. Det tar så fruktansvärt på krafterna att ingenting veta; jag sover tolvtimmarsnätter och kan ändå inte förmå mig till att få upp ögonen om morgnarna, jag orkar inte heller riktigt ta tag i något av substans. Detta är ju givetvis något jag helt enkelt måste ta mig i kragen och få gjort, och min förhoppning är att när jag väl får fingrarna ur och sätter igång, så blir det snöbollseffekten och annat följer med av bara farten.
När man haft/har en sådan period, då är det fantastiskt skönt att sådana här kvällar kommer emellanåt. Jag sitter här, på min obäddade säng, ser den nedgående solens strålar göra vår grå och tråkiga lekplats ute på gården riktigt vacker, jag har en kopp te inom räckhåll och Ane Brun smeker mina öron med sin ljuva stämma. Ikväll känner jag att jag börjar hitta tillbaka till mig själv, till de delar av mig själv jag så gärna vill behålla men som legat undangömda en bra stund nu. Bara denna "lilla" insikt ger mig det lugn jag så väl behöver för att uthärda klimatet (både vädrets och människornas) här. Istället för att störa mig till döds över folks förmåga att klaga över småsaker, att gnälla utan att vilja/orka förändra, att inte förmå sig till att se det positiva som trots allt finns överallt runtomkring dem, så inser jag ikväll att jag kanske har nått lite längre än de har. Att jag har denna insikt, denna medvetenhet, är något väldigt stort och väldigt viktigt. Det vet jag, och jag får kanske helt enkelt vila i att den vetskapen ligger tryggt inom mig istället för att våndas över att nära och kära helt verkar sakna denna vetskap.
Så, nu ska jag sitta här i min pyjamas med händerna om en stor kopp grönt te och låta musiken fortsätta sommarstädningen i mitt inre. Efter det ska jag sova en god natts (lagom lång) sömn, utan störande, hetsande drömmar och nackstelhet på morgonen, för att sedan ta morgondagen som den kommer.
Och jag ska minnas att trots allt så är det en fantastiskt fin stad jag nu befinner mig i.
Älskade, hatade Kiruna.
...
måndag 6 juni 2011
Det kommer bara leda till nå't ont
...
"Vattumannen är den allvarliga andens tecken. Hon grunnar mycket, även om det inte alltid framgår tydligt ens för henne själv. Meditativ klarhet och rent mytiskt långtgående tankebanor, men också dunkelmod, med anlag för ångest och mörka tankar.
Ofta sluter hon sig inom sig själv och har inga större behov av att göra sig förstådd eller alltid kommunicera med sin omgivning."
Behov... Eller kunskap om/träning i hur. Känner mig träffad.
Jag ska bli bättre.
Annars: instängd och vankelmodig. Ensam, inuti mer än utanpå.
Men imorgon blir en bra dag: kroppsarbete är honung för sinnet.
Jag ska bli bättre.
...
"Vattumannen är den allvarliga andens tecken. Hon grunnar mycket, även om det inte alltid framgår tydligt ens för henne själv. Meditativ klarhet och rent mytiskt långtgående tankebanor, men också dunkelmod, med anlag för ångest och mörka tankar.
Ofta sluter hon sig inom sig själv och har inga större behov av att göra sig förstådd eller alltid kommunicera med sin omgivning."
Behov... Eller kunskap om/träning i hur. Känner mig träffad.
Jag ska bli bättre.
Annars: instängd och vankelmodig. Ensam, inuti mer än utanpå.
Men imorgon blir en bra dag: kroppsarbete är honung för sinnet.
Jag ska bli bättre.
...
fredag 3 juni 2011
I can't take my mind off you
...
Har man hunnit landa nu?
Här är det full fart och packande och snart iväg till stugan och mor som lovade att jag skulle få sova i tre dagar då jag kom hem och jag fick inte ens sova till tio imorse och är inte utvilad och ikväll (och imorgon kväll) är det fest och nu inser jag att jag är ensam öldrickare bland idel vin- och ciderdrickare och hur ska jag klara mig? Ska jag sitta med min Gösser med skruvkapsyl ikväll och deppa ihop då jag inser att jag inte vill - inte kan - vara här? Jag kände det i varenda nerv i min kropp igår då bussen obevekligt närmade sig min hemstad; Jag Vill Inte. Läser just nu en bok om att lyssna till sin själ och inte sitt sinne, och här är det ingen tvekan om vad min själ anser. Jag ska någon annanstans. Synd då att inte själen tar i beaktande sådana världsliga saker som pengar och boende...
Annars sitter jag mest, när jag får en sekund över medan mor far runt som en virvelvind i resten av bostaden, och tänker tillbaka. Saknar.
Saknar det bra folket, framförallt de andra tre fjärdedelarna av kvartetten, saknar varma händer på min kropp, saknar att smygsupa halvljummen öl, alla konserter och all musik, att höra norrländska uttryck från sörlänningar. Saknar Settlers, fika på textiltrappen, pingis, alla sena nätter/tidiga morgnar, att ha bra människor på armlängds avstånd, allt kaffedrickande, gemenskapen i textilhuset. Saknar dåliga skämt och felhörningar, tokskratt, saknar hålet i Aspensoffan, en cigg i solskenet, allt pyssel. Och två saker saknar jag extra mycket just nu: att faktiskt bli övertalad/tvingad till att prata. Och att höra gitarrspel då jag duschar.
Jag har inte riktigt landat än, nej, och jag hade velat skriva så mycket med om det vackra Dallas med dess vackra innanmäte. Men det går nog inte riktigt än... Tills vidare nöjer jag mig med att vara saknig och uppmana er att lyssna på The Blower's Daughter med Damien Rice.
Kärlek.
...
måndag 9 maj 2011
Thought we could but we...
...
Tänk vad en hämtad kopp kaffe och en kram kan göra för att hjälpa upp humöret och rädda hela ens dag. Tänk vilken tur att jag är omgiven av så fina människor.
Idag vill jag bara säga tack! Trots en uselslashfin dag och total schizofreni på humördelen, är jag nu kärleksfull. Och gillar't.
.....
Tänk vad en hämtad kopp kaffe och en kram kan göra för att hjälpa upp humöret och rädda hela ens dag. Tänk vilken tur att jag är omgiven av så fina människor.
Idag vill jag bara säga tack! Trots en uselslashfin dag och total schizofreni på humördelen, är jag nu kärleksfull. Och gillar't.
.....
måndag 18 april 2011
And it grows and grows and grows
...
... Att vakna upp från den drömmen alltså. Varför ringer alltid telefonen när den INTE ska?
Vad skulle jag inte ge för att få somna om och fortsätta...
...
... Att vakna upp från den drömmen alltså. Varför ringer alltid telefonen när den INTE ska?
Vad skulle jag inte ge för att få somna om och fortsätta...
...
söndag 17 april 2011
I was so sick for you babe
...
Som jag pratade om förut med en fin människa; det är läskigt, ångestladdat och samtidigt alldeles fantastiskt spännande att faktiskt inte veta hur ens liv kommer att te sig ens sex månader framåt i tiden.
Nyligen hemkommen från en helg i stugan, där finns alltid så fint utrymme för eftertanke så nu har jag fastnat i att tänka. Fast så länge det är övervägande bra tänka så är det bara välkommet.
Snart är det dags att börja med allt det där, allt det som ligger och väntar på att hanteras. Men inte riktigt ännu, inte riktigt ännu. Nu: hej ledighet från allt.
...
Som jag pratade om förut med en fin människa; det är läskigt, ångestladdat och samtidigt alldeles fantastiskt spännande att faktiskt inte veta hur ens liv kommer att te sig ens sex månader framåt i tiden.
Nyligen hemkommen från en helg i stugan, där finns alltid så fint utrymme för eftertanke så nu har jag fastnat i att tänka. Fast så länge det är övervägande bra tänka så är det bara välkommet.
Snart är det dags att börja med allt det där, allt det som ligger och väntar på att hanteras. Men inte riktigt ännu, inte riktigt ännu. Nu: hej ledighet från allt.
...
fredag 15 april 2011
, tvärs över gården men aldrig över...
Plötsligt fann jag mig själv på en buss på väg genom ett grått landskap i Norrbotten, omvärderande hela mitt liv. Hur gick detta till?
måndag 21 februari 2011
Something borrowed...
Idag är jag sjuk och tänker inte ödsla tid på att skriva något eget, när jag istället kan rakt av kopiera ett stycke text som är fint, sant och right-on-the-spot. En text som just gjorde min dag lite ljusare. Redo? Här kommer den.
"Born and blasted into the world you’re a baby brain with wide eyes, chubby legs, and cloudy thoughts. Mom lifts you and picks you, eyes open and close, and fogs rise and settle. Tears stream and faces scream as your swirling brain twists and turns into thoughts…
Nothing makes sense till it does.
Nothing feels right till it does.
Chalk raps on blackboards beside times tables, language stirs sounds into sentences, and stories send you flying into faraway worlds. Book reports and homework inspections, chemistry labs and biology dissections, all fill your spinning brain with numbers and theories and thoughts…
Nothing makes sense till it does.
Nothing feels right till it does.
Teenage sleepovers and late night walks, summertime camps and suppertime talks, keep expanding your mind and your understanding of the world. First kisses and first touches, first fights and first blushes, all fill your heart with dreams, expand your brain’s book shelf, and get you thinking about a life below the surface of yourself.
Nothing makes sense till it does.
Nothing feels right till it does.
But … sometimes challenging lectures or scattering friends, confusing debates without exams at the end, can frighten your mind and scare dreams away, can frighten your life and trade tomorrows for todays. Family pressures and social graces, broken promises from trusted faces, could suddenly swirl you upside down and scatter your mind or dim your heart…
When nothing makes sense …
… … When nothing feels right …
… … … … When it gets scary to realize…
… … … … … … There are no instructions in life…
That’s when it’s time to stop, it’s time to think, it’s time to pause, it’s time to blink. When you hit the end of the year open your eyes and look behind you. When you hit the end of the year open your eyes and look inside you.
Because today you’re right here …
… … And there’s so far to go …
… … … … And today there’s still fear …
… … … … … … But there’s only one way to know …
Feel it in your bones, feel it in your bones, feel it in your bones.
Feel your bones to move forward, feel your bones to move on, feel your bones to forget, feel your bones to carry on… just feel your bones to say you’re sorry, feel your bones to show you care, feel your bones to choose tomorrow, and feel those bones to get you there.
Because when your world sorts itself out, when your head moves aside, when your heart thumps up front, when that blood bubbles inside, well that’s when you know, that’s when you see, that’s when you finally become … what you were meant to be.
So whatever you’re thinking about today …. stop trying to choose and choose. Whatever you’re searching for today … just look inside for clues. Yes, whatever you’re thinking about … just stop and feel instead. Cause when you feel it in your bones you can smile and forget your head.
Nothing makes sense till it does.
Nothing feels right till it does.
Nothing makes sense till you feel it.
Nothing feels right till you know.
AWESOME!"
(Texten kommer från 1000awsomethings.com, en nyupptäckt och GILLAD sida. Obs! Rekommenderas!)
.....
lördag 1 januari 2011
I wanna end this now so dreams of you won't keep me up
Hur man än väljer att se på detta med nyårsafton, oavsett om man ser det som ett utmärkt tillfälle att festa och glamma eller är som jag och väljer att ogilla hela högtiden, så är det onekligen slutet på ett kapitel och början på nästa.
Nu är det den första januari 2011.
Om nio dagar återvänder jag till Dallas, det blir lite som att komma hem igen. När jag är där behöver jag semester här i Kiruna, och när jag är här behöver jag semester härifrån. Vet inte om detta innebär att jag har två hem, eller att jag inte riktigt har något alls.
När nu skolan börjar igen, har jag en fjärdedel av min Dallastid kvar. Direkt ångest vid tanken, men ändå vet jag ju så väl att jag faktiskt är redo att ta nästa kliv, ut ur bubblan och in i "det riktiga livet". Jag måste bara vänja mig vid tanken dessa månader, och ångesten kommer förstås finnas där, vilket är självklart när man står inför att få sitt liv kastat på huvudet och, framför allt, skiljas från alla fantastiska människor. (Tänk så mycket awesomeness på så liten yta, det borde vara fysiskt omöjligt!)
Om trettio dagar fyller jag tjugofyra år, utan att ens riktigt alla gånger hänga med på att jag är över tjugo. Jag undrar om man någonsin kommer växa ikapp sig själv - kanske är det ändå bättre att inte göra det? Det torde väl finnas en fördel i att aldrig riktigt vara så gammal som man faktiskt är, och i att genom detta aldrig kunna riskera att stagnera i sig själv.
Under det gångna året har så mycket hänt att min hjärna börjar röra olustigt på sig inför tankeansträngningen att försöka minnas de händelserna och upplevelserna som faktiskt är minnesvärda - och de är många! Jag har rest. Jag har gjort spontana saker som jag är fantastiskt nöjd med att ha gjort. Jag har sagt saker jag aldrig trodde jag skulle säga.
Jag har kyssts på en trappa i vårsolen. Jag har stickat ett par bebisbyxor, och ett par strumpor. Jag har vävt klart en väv jag aldrig trodde skulle låta sig vävas klart. Jag har avstyrt bråk. Jag har spontanåkt buss ned till Uppsala. Jag har skiljts från folk vilket har varit ledsamt. Jag har återförenats med folk vilket har varit pur glädje. Jag har drömt pinsamma drömmar. Jag har suttit på en strand i solnedgången. Jag har varit kär. Jag har älskat. Jag har sett det stora i det lilla. Jag har varit tyst i ett dygn. Jag har konfronterat folk, och jag har låtit bli att konfrontera folk. Jag har prioriterat mig själv, samt att börja upptäcka mig själv. Jag har förvånats, och påverkats, av folk. Jag har hittat ny musik. Jag har somnat i en famn. Jag har gett främlingar komplimanger. Jag har flyttat. Jag har fascinerats av morgondagg. Jag har dansat bort en mobiltelefon. Jag har behållit hemligheter. Jag har saknat mig fördärvad. Jag har toktrivts i goda vänners sällskap. Jag har funderat över min sexualitet. Jag har lapat sol. Jag har gått naken i regn. Jag har trollbundits av gitarrspel. Jag har vuxit inombords. Jag har beundrat folk. Jag har sjungit karaoke. Jag har uppskattat mitt liv och min tillvaro. Jag har kramats. Jag har hittat sidor hos mig själv jag inte trodde fanns. Jag har blåst eld. Jag har vaknat upp leende. Jag har fått nya vänner. Jag har blivit motvilligt förälskad. Jag har masshånglat. Jag har dansat, jag har druckit öl, jag har dygnat, jag har lärt mig nya uttryck, ätit choklad, bakatfikatbjudit, täljt, huggit ved, druckit te, klättrat på tak, bastat, sovit femton timmar i sträck, snöbadat, busat, dagdrömt, druckit gokaffe, ätit sushi, slösat pengar, myst, spelat kort, skrattat, skrattat, skrattat...
Nu har jag firat tolvslaget i endast mitt eget eminenta sällskap, och det var nog det bästa jag kunde ha gjort. Egna ritualer, och aftonen känns plötsligt inte lika illa som annars.
Nyårslöften har jag inga, däremot ser jag denna tid som en nystart, en chans att kontemplera. Så mål har jag satt upp, och dem skall jag sträva mot för allt jag är värd.
Men okej då, för att flyta med strömmen och avge ett nyårslöfte: mitt löfte till mig själv är att fortsätta jobba med mig själv, upptäcka och lära känna mig själv. Det är ett hårt och inte alltid så angenämt, men ack så viktigt, arbete.
2011 blir året för förändring.
Och det ser jag fram emot med spänning. Nya kapitel.
.....
Jag ska upp och ut om två timmar; kanske blir det att vaka in det nya året. Jag tänker som så att varför inte?
.....
Nu är det den första januari 2011.
Om nio dagar återvänder jag till Dallas, det blir lite som att komma hem igen. När jag är där behöver jag semester här i Kiruna, och när jag är här behöver jag semester härifrån. Vet inte om detta innebär att jag har två hem, eller att jag inte riktigt har något alls.
När nu skolan börjar igen, har jag en fjärdedel av min Dallastid kvar. Direkt ångest vid tanken, men ändå vet jag ju så väl att jag faktiskt är redo att ta nästa kliv, ut ur bubblan och in i "det riktiga livet". Jag måste bara vänja mig vid tanken dessa månader, och ångesten kommer förstås finnas där, vilket är självklart när man står inför att få sitt liv kastat på huvudet och, framför allt, skiljas från alla fantastiska människor. (Tänk så mycket awesomeness på så liten yta, det borde vara fysiskt omöjligt!)
Om trettio dagar fyller jag tjugofyra år, utan att ens riktigt alla gånger hänga med på att jag är över tjugo. Jag undrar om man någonsin kommer växa ikapp sig själv - kanske är det ändå bättre att inte göra det? Det torde väl finnas en fördel i att aldrig riktigt vara så gammal som man faktiskt är, och i att genom detta aldrig kunna riskera att stagnera i sig själv.
Under det gångna året har så mycket hänt att min hjärna börjar röra olustigt på sig inför tankeansträngningen att försöka minnas de händelserna och upplevelserna som faktiskt är minnesvärda - och de är många! Jag har rest. Jag har gjort spontana saker som jag är fantastiskt nöjd med att ha gjort. Jag har sagt saker jag aldrig trodde jag skulle säga.
Jag har kyssts på en trappa i vårsolen. Jag har stickat ett par bebisbyxor, och ett par strumpor. Jag har vävt klart en väv jag aldrig trodde skulle låta sig vävas klart. Jag har avstyrt bråk. Jag har spontanåkt buss ned till Uppsala. Jag har skiljts från folk vilket har varit ledsamt. Jag har återförenats med folk vilket har varit pur glädje. Jag har drömt pinsamma drömmar. Jag har suttit på en strand i solnedgången. Jag har varit kär. Jag har älskat. Jag har sett det stora i det lilla. Jag har varit tyst i ett dygn. Jag har konfronterat folk, och jag har låtit bli att konfrontera folk. Jag har prioriterat mig själv, samt att börja upptäcka mig själv. Jag har förvånats, och påverkats, av folk. Jag har hittat ny musik. Jag har somnat i en famn. Jag har gett främlingar komplimanger. Jag har flyttat. Jag har fascinerats av morgondagg. Jag har dansat bort en mobiltelefon. Jag har behållit hemligheter. Jag har saknat mig fördärvad. Jag har toktrivts i goda vänners sällskap. Jag har funderat över min sexualitet. Jag har lapat sol. Jag har gått naken i regn. Jag har trollbundits av gitarrspel. Jag har vuxit inombords. Jag har beundrat folk. Jag har sjungit karaoke. Jag har uppskattat mitt liv och min tillvaro. Jag har kramats. Jag har hittat sidor hos mig själv jag inte trodde fanns. Jag har blåst eld. Jag har vaknat upp leende. Jag har fått nya vänner. Jag har blivit motvilligt förälskad. Jag har masshånglat. Jag har dansat, jag har druckit öl, jag har dygnat, jag har lärt mig nya uttryck, ätit choklad, bakatfikatbjudit, täljt, huggit ved, druckit te, klättrat på tak, bastat, sovit femton timmar i sträck, snöbadat, busat, dagdrömt, druckit gokaffe, ätit sushi, slösat pengar, myst, spelat kort, skrattat, skrattat, skrattat...
Nu har jag firat tolvslaget i endast mitt eget eminenta sällskap, och det var nog det bästa jag kunde ha gjort. Egna ritualer, och aftonen känns plötsligt inte lika illa som annars.
Nyårslöften har jag inga, däremot ser jag denna tid som en nystart, en chans att kontemplera. Så mål har jag satt upp, och dem skall jag sträva mot för allt jag är värd.
Men okej då, för att flyta med strömmen och avge ett nyårslöfte: mitt löfte till mig själv är att fortsätta jobba med mig själv, upptäcka och lära känna mig själv. Det är ett hårt och inte alltid så angenämt, men ack så viktigt, arbete.
2011 blir året för förändring.
Och det ser jag fram emot med spänning. Nya kapitel.
.....
Jag ska upp och ut om två timmar; kanske blir det att vaka in det nya året. Jag tänker som så att varför inte?
.....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)