Rootless tree

...

Jag har kommit till insikt om något:
jag tänker inte.
Djupa tankar och funderingar om livet, universum och allting har inte funnits med i min vardag på en bra stund nu, sådant som förut har upptagit så mycket av min vakna tid.
När jag promenerade, tittade på stjärnorna och insåg detta försökte jag analysera när och varför denna förändring skett. Kommer ganska snart fram till att jag på senaste tiden mått ganska bra i mig själv; visst finns där som alltid saker att jobba på, saker som gnager och stör och saker man helst sluppit, men i det stora hela känner jag att jag har en trygg grund att stå på.
Jämför detta med tidigare, så jag inte mått så bra; alla långa promenader och alla tankar som malt och som jag varken kunnat ordna eller göra mig av med. Om jag haft problem med något specifikt så har även andra djupa funderingar följt med på köpet, och precis som man så ofta hör, att poesi och konst av alla de slag skapas bäst ur ett olyckligt sinne, så är det nog samma sak med kontemplation för min del.
Och jag tror att jag nu, i mitt relativa välmående, högst omedvetet skyggat för djupare grävande i min hjärnas irrgångar - av rädsla för att detta ska förmörka eller förminska det jag är glad över.
Som en följd av detta har jag inte heller kunnat skriva/skapa som jag brukat.
Detta är en bra insikt - nu kanske något lossnat och börjat röra sig åt rätt håll.
Sedan är bara problemet är att jag tror att jag faktiskt inte var alldeles ute och seglade vad gäller sambandet mellan tankar och "olycka"... Hoppas bara det är värt det.

Det måste det väl ändå vara? Jag skulle nog aldrig kunna nöja mig med att glida genom livet på ytan av det. Även om det hade varit fantastiskt betryggande att slippa alla gropar och berg.


...