I wanna end this now so dreams of you won't keep me up

Hur man än väljer att se på detta med nyårsafton, oavsett om man ser det som ett utmärkt tillfälle att festa och glamma eller är som jag och väljer att ogilla hela högtiden, så är det onekligen slutet på ett kapitel och början på nästa.

Nu är det den första januari 2011.
Om nio dagar återvänder jag till Dallas, det blir lite som att komma hem igen. När jag är där behöver jag semester här i Kiruna, och när jag är här behöver jag semester härifrån. Vet inte om detta innebär att jag har två hem, eller att jag inte riktigt har något alls.
När nu skolan börjar igen, har jag en fjärdedel av min Dallastid kvar. Direkt ångest vid tanken, men ändå vet jag ju så väl att jag faktiskt är redo att ta nästa kliv, ut ur bubblan och in i "det riktiga livet". Jag måste bara vänja mig vid tanken dessa månader, och ångesten kommer förstås finnas där, vilket är självklart när man står inför att få sitt liv kastat på huvudet och, framför allt, skiljas från alla fantastiska människor. (Tänk så mycket awesomeness på så liten yta, det borde vara fysiskt omöjligt!)
Om trettio dagar fyller jag tjugofyra år, utan att ens riktigt alla gånger hänga med på att jag är över tjugo. Jag undrar om man någonsin kommer växa ikapp sig själv - kanske är det ändå bättre att inte göra det? Det torde väl finnas en fördel i att aldrig riktigt vara så gammal som man faktiskt är, och i att genom detta aldrig kunna riskera att stagnera i sig själv.

Under det gångna året har så mycket hänt att min hjärna börjar röra olustigt på sig inför tankeansträngningen att försöka minnas de händelserna och upplevelserna som faktiskt är minnesvärda - och de är många! Jag har rest. Jag har gjort spontana saker som jag är fantastiskt nöjd med att ha gjort. Jag har sagt saker jag aldrig trodde jag skulle säga.
Jag har kyssts på en trappa i vårsolen. Jag har stickat ett par bebisbyxor, och ett par strumpor. Jag har vävt klart en väv jag aldrig trodde skulle låta sig vävas klart. Jag har avstyrt bråk. Jag har spontanåkt buss ned till Uppsala. Jag har skiljts från folk vilket har varit ledsamt. Jag har återförenats med folk vilket har varit pur glädje. Jag har drömt pinsamma drömmar. Jag har suttit på en strand i solnedgången. Jag har varit kär. Jag har älskat. Jag har sett det stora i det lilla. Jag har varit tyst i ett dygn. Jag har konfronterat folk, och jag har låtit bli att konfrontera folk. Jag har prioriterat mig själv, samt att börja upptäcka mig själv. Jag har förvånats, och påverkats, av folk. Jag har hittat ny musik. Jag har somnat i en famn. Jag har gett främlingar komplimanger. Jag har flyttat. Jag har fascinerats av morgondagg. Jag har dansat bort en mobiltelefon. Jag har behållit hemligheter. Jag har saknat mig fördärvad. Jag har toktrivts i goda vänners sällskap. Jag har funderat över min sexualitet. Jag har lapat sol. Jag har gått naken i regn. Jag har trollbundits av gitarrspel. Jag har vuxit inombords. Jag har beundrat folk. Jag har sjungit karaoke. Jag har uppskattat mitt liv och min tillvaro. Jag har kramats. Jag har hittat sidor hos mig själv jag inte trodde fanns. Jag har blåst eld. Jag har vaknat upp leende. Jag har fått nya vänner. Jag har blivit motvilligt förälskad. Jag har masshånglat. Jag har dansat, jag har druckit öl, jag har dygnat, jag har lärt mig nya uttryck, ätit choklad, bakatfikatbjudit, täljt, huggit ved, druckit te, klättrat på tak, bastat, sovit femton timmar i sträck, snöbadat, busat, dagdrömt, druckit gokaffe, ätit sushi, slösat pengar, myst, spelat kort, skrattat, skrattat, skrattat...

Nu har jag firat tolvslaget i endast mitt eget eminenta sällskap, och det var nog det bästa jag kunde ha gjort. Egna ritualer, och aftonen känns plötsligt inte lika illa som annars.
Nyårslöften har jag inga, däremot ser jag denna tid som en nystart, en chans att kontemplera. Så mål har jag satt upp, och dem skall jag sträva mot för allt jag är värd.

Men okej då, för att flyta med strömmen och avge ett nyårslöfte: mitt löfte till mig själv är att fortsätta jobba med mig själv, upptäcka och lära känna mig själv. Det är ett hårt och inte alltid så angenämt, men ack så viktigt, arbete.

2011 blir året för förändring.

Och det ser jag fram emot med spänning. Nya kapitel.


.....

Jag ska upp och ut om två timmar; kanske blir det att vaka in det nya året. Jag tänker som så att varför inte?


.....