...
Har man hunnit landa nu?
Här är det full fart och packande och snart iväg till stugan och mor som lovade att jag skulle få sova i tre dagar då jag kom hem och jag fick inte ens sova till tio imorse och är inte utvilad och ikväll (och imorgon kväll) är det fest och nu inser jag att jag är ensam öldrickare bland idel vin- och ciderdrickare och hur ska jag klara mig? Ska jag sitta med min Gösser med skruvkapsyl ikväll och deppa ihop då jag inser att jag inte vill - inte kan - vara här? Jag kände det i varenda nerv i min kropp igår då bussen obevekligt närmade sig min hemstad; Jag Vill Inte. Läser just nu en bok om att lyssna till sin själ och inte sitt sinne, och här är det ingen tvekan om vad min själ anser. Jag ska någon annanstans. Synd då att inte själen tar i beaktande sådana världsliga saker som pengar och boende...
Annars sitter jag mest, när jag får en sekund över medan mor far runt som en virvelvind i resten av bostaden, och tänker tillbaka. Saknar.
Saknar det bra folket, framförallt de andra tre fjärdedelarna av kvartetten, saknar varma händer på min kropp, saknar att smygsupa halvljummen öl, alla konserter och all musik, att höra norrländska uttryck från sörlänningar. Saknar Settlers, fika på textiltrappen, pingis, alla sena nätter/tidiga morgnar, att ha bra människor på armlängds avstånd, allt kaffedrickande, gemenskapen i textilhuset. Saknar dåliga skämt och felhörningar, tokskratt, saknar hålet i Aspensoffan, en cigg i solskenet, allt pyssel. Och två saker saknar jag extra mycket just nu: att faktiskt bli övertalad/tvingad till att prata. Och att höra gitarrspel då jag duschar.
Jag har inte riktigt landat än, nej, och jag hade velat skriva så mycket med om det vackra Dallas med dess vackra innanmäte. Men det går nog inte riktigt än... Tills vidare nöjer jag mig med att vara saknig och uppmana er att lyssna på The Blower's Daughter med Damien Rice.
Kärlek.
...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar