Rootless tree

...

Jag har kommit till insikt om något:
jag tänker inte.
Djupa tankar och funderingar om livet, universum och allting har inte funnits med i min vardag på en bra stund nu, sådant som förut har upptagit så mycket av min vakna tid.
När jag promenerade, tittade på stjärnorna och insåg detta försökte jag analysera när och varför denna förändring skett. Kommer ganska snart fram till att jag på senaste tiden mått ganska bra i mig själv; visst finns där som alltid saker att jobba på, saker som gnager och stör och saker man helst sluppit, men i det stora hela känner jag att jag har en trygg grund att stå på.
Jämför detta med tidigare, så jag inte mått så bra; alla långa promenader och alla tankar som malt och som jag varken kunnat ordna eller göra mig av med. Om jag haft problem med något specifikt så har även andra djupa funderingar följt med på köpet, och precis som man så ofta hör, att poesi och konst av alla de slag skapas bäst ur ett olyckligt sinne, så är det nog samma sak med kontemplation för min del.
Och jag tror att jag nu, i mitt relativa välmående, högst omedvetet skyggat för djupare grävande i min hjärnas irrgångar - av rädsla för att detta ska förmörka eller förminska det jag är glad över.
Som en följd av detta har jag inte heller kunnat skriva/skapa som jag brukat.
Detta är en bra insikt - nu kanske något lossnat och börjat röra sig åt rätt håll.
Sedan är bara problemet är att jag tror att jag faktiskt inte var alldeles ute och seglade vad gäller sambandet mellan tankar och "olycka"... Hoppas bara det är värt det.

Det måste det väl ändå vara? Jag skulle nog aldrig kunna nöja mig med att glida genom livet på ytan av det. Även om det hade varit fantastiskt betryggande att slippa alla gropar och berg.


...

Tomorrow may well bring the sun

...

Så ligger man hemma och såsar i soffan efter en tung helg.
Riktigt trevligt har det varit. Lite sömn har det blivit, regnat har det, myggbett har jag åtminstone nio stycken, har blivit bränd av brännässlor på tre ställen på benen, ont i nacken har jag, sov ingenting sista natten och var fortfarande full när jag hoppade på bussen, efter 12 timmars färd haltade jag sedan hem i regnet med fötterna fulla av skavsår och hela min packning genomvåt. Är det inte härligt med festival så säg!
Men det har varit fin gemenskap, trevliga och underhållande samtal, bad, mycket öl, cigaretter, lustiga och märkliga människor, barfotapromenad i regn och lera, toalettbestyr i skogen... Och att än en gång ha fått se fantastiska Annika. Lätt värt det! Plus att man verkligen uppskattar de små tingen i livet när man väl kommit hem.

I övrigt har jag fått svar på några frågor jag haft, några saker jag velat över och funderat kring. Nu vet jag att det inte kan bli så som jag länge hoppats på, så nu ändrar vi fokus. Det känns bra att återigen ha lite koll på vart jag är på väg, och lämna sådant bakom mig som bara drar ned mig. Det behövs med jämna mellanrum.

Jag kan inte säga att jag är särskilt fantastiskt sugen på uppstigning om fem timmar, men som jag sagt så många gånger förut - var gör man inte för de där pengarna?

Kärlek på henne.

...

You're gonna miss her

...

Nu är det Trästock för hela slanten!
'Nough said.

Sova en timme, sedan avfärd! Och hon är taggad.


...

If a song could...

.....


Dagens fundering: varför gäspar jag när jag gått och lagt mig för att sova? Gång på gång på gång? Ja, kropp, jag vet att jag gått och lagt mig för sent igen och att du än en gång kommer tvingas upp utan tillräcklig återhämtning, men när jag väl ligger och blundar kan jag väl ändå få slippa gäspa tvåtusen gånger så tårarna sprutar innan jag somnar? Där förlorar jag ju dyrbar tid som jag kunnat spendera på att faktiskt sova.

... Fast jag kan ju börja med att stänga av datorn och spendera den dyrbara tiden på att ligga och gäspa så att jag sedan faktiskt kan sova. Håhåjaja...

Men all's good, för snart bär det av!


.....

Who is your saviour, and who is he saving you from?

...

Precis när jag ska stänga av datorn och därmed musiken för natten (alldeles för sent, som vanligt) så sjungs "I'm so lonely".
Typiskt, nu måste jag bli uppe en stund till. Kan ju inte somna med de orden som kvällens sista ord.

(5 minuter senare:)
Sådärja. Härmed presenterar jag kvällens sista ord: "If I could only be the note you moan"

Och varför inte en fjortidbild på mig dessutom?


Nu sover vi gott.


...

Restlessness is me, you see

...

Idag är det måndag, och snart två veckor sedan jag kom hit som början på ett nytt skede i livet. Jag har haft en kortare "jag är ta mig fan en helt värdelös människa, vad är meningen med mitt liv och vad ska det bli av mig?"-period, sammanfallande med en längre men inte så intensiv period av ren och skär framtidsångest och rädsla för att inte räcka till. Detta, i kombination med en mycket omvälvande och total omstrukturering av mitt liv och min definition av mitt eget jag, i samband med flytt från Dallas och alla människor jag haft runt omkring mig så länge, har gjort dessa veckor som förflutit mer eller mindre overkliga. Jag har liksom inte varit här och nu, vilket i sig är ett oerhört slöseri på ens egen dyrbara tid. Mina tankar har cirkulerat i samma banor mest hela tiden, och väldigt egocentrerad har jag varit. Jag har liksom inte energi nog att lägga på andra människor, när all min energi går åt till att försöka definiera vem jag är, vad jag gör och varför. Definiera vad som är jag, igen och i den situation i livet jag nu är i. Jag upplever att människor i min närhet inte förstår mig (vilket de antagligen inte gör då jag faktiskt inte delar med mig av hur jag känner), att deras problem och tankegångar är triviala och att den negativa livssynen är alldeles för framträdande hos var och en. Att jag sedan inte vill vara i Kiruna och därmed känner mig instängd och riktigt känner hur jag går tillbaka i gamla spår, har förstås också stor inverkan på hur jag upplevt och upplever dessa veckor.

Jag vet fortfarande inte mycket alls om min närmaste framtid, vet bara att jag sitter inte hemma hos mor och far utan pengar och utan arbete längre än nödvändigt. Förhoppningsvis blir det Göteborg så småningom, men då måste man bara orka ta tag i... allt. Det tar så fruktansvärt på krafterna att ingenting veta; jag sover tolvtimmarsnätter och kan ändå inte förmå mig till att få upp ögonen om morgnarna, jag orkar inte heller riktigt ta tag i något av substans. Detta är ju givetvis något jag helt enkelt måste ta mig i kragen och få gjort, och min förhoppning är att när jag väl får fingrarna ur och sätter igång, så blir det snöbollseffekten och annat följer med av bara farten.

När man haft/har en sådan period, då är det fantastiskt skönt att sådana här kvällar kommer emellanåt. Jag sitter här, på min obäddade säng, ser den nedgående solens strålar göra vår grå och tråkiga lekplats ute på gården riktigt vacker, jag har en kopp te inom räckhåll och Ane Brun smeker mina öron med sin ljuva stämma. Ikväll känner jag att jag börjar hitta tillbaka till mig själv, till de delar av mig själv jag så gärna vill behålla men som legat undangömda en bra stund nu. Bara denna "lilla" insikt ger mig det lugn jag så väl behöver för att uthärda klimatet (både vädrets och människornas) här. Istället för att störa mig till döds över folks förmåga att klaga över småsaker, att gnälla utan att vilja/orka förändra, att inte förmå sig till att se det positiva som trots allt finns överallt runtomkring dem, så inser jag ikväll att jag kanske har nått lite längre än de har. Att jag har denna insikt, denna medvetenhet, är något väldigt stort och väldigt viktigt. Det vet jag, och jag får kanske helt enkelt vila i att den vetskapen ligger tryggt inom mig istället för att våndas över att nära och kära helt verkar sakna denna vetskap.

Så, nu ska jag sitta här i min pyjamas med händerna om en stor kopp grönt te och låta musiken fortsätta sommarstädningen i mitt inre. Efter det ska jag sova en god natts (lagom lång) sömn, utan störande, hetsande drömmar och nackstelhet på morgonen, för att sedan ta morgondagen som den kommer.

Och jag ska minnas att trots allt så är det en fantastiskt fin stad jag nu befinner mig i.
Älskade, hatade Kiruna.



...

Det kommer bara leda till nå't ont

...

"Vattumannen är den allvarliga andens tecken. Hon grunnar mycket, även om det inte alltid framgår tydligt ens för henne själv. Meditativ klarhet och rent mytiskt långtgående tankebanor, men också dunkelmod, med anlag för ångest och mörka tankar.
Ofta sluter hon sig inom sig själv och har inga större behov av att göra sig förstådd eller alltid kommunicera med sin omgivning."

Behov... Eller kunskap om/träning i hur. Känner mig träffad.

Jag ska bli bättre.

Annars: instängd och vankelmodig. Ensam, inuti mer än utanpå.
Men imorgon blir en bra dag: kroppsarbete är honung för sinnet.

Jag ska bli bättre.

...