Det kommer bara leda till nå't ont

...

"Vattumannen är den allvarliga andens tecken. Hon grunnar mycket, även om det inte alltid framgår tydligt ens för henne själv. Meditativ klarhet och rent mytiskt långtgående tankebanor, men också dunkelmod, med anlag för ångest och mörka tankar.
Ofta sluter hon sig inom sig själv och har inga större behov av att göra sig förstådd eller alltid kommunicera med sin omgivning."

Behov... Eller kunskap om/träning i hur. Känner mig träffad.

Jag ska bli bättre.

Annars: instängd och vankelmodig. Ensam, inuti mer än utanpå.
Men imorgon blir en bra dag: kroppsarbete är honung för sinnet.

Jag ska bli bättre.

...

I can't take my mind off you

...

Har man hunnit landa nu?

Här är det full fart och packande och snart iväg till stugan och mor som lovade att jag skulle få sova i tre dagar då jag kom hem och jag fick inte ens sova till tio imorse och är inte utvilad och ikväll (och imorgon kväll) är det fest och nu inser jag att jag är ensam öldrickare bland idel vin- och ciderdrickare och hur ska jag klara mig? Ska jag sitta med min Gösser med skruvkapsyl ikväll och deppa ihop då jag inser att jag inte vill - inte kan - vara här? Jag kände det i varenda nerv i min kropp igår då bussen obevekligt närmade sig min hemstad; Jag Vill Inte. Läser just nu en bok om att lyssna till sin själ och inte sitt sinne, och här är det ingen tvekan om vad min själ anser. Jag ska någon annanstans. Synd då att inte själen tar i beaktande sådana världsliga saker som pengar och boende...

Annars sitter jag mest, när jag får en sekund över medan mor far runt som en virvelvind i resten av bostaden, och tänker tillbaka. Saknar.
Saknar det bra folket, framförallt de andra tre fjärdedelarna av kvartetten, saknar varma händer på min kropp, saknar att smygsupa halvljummen öl, alla konserter och all musik, att höra norrländska uttryck från sörlänningar. Saknar Settlers, fika på textiltrappen, pingis, alla sena nätter/tidiga morgnar, att ha bra människor på armlängds avstånd, allt kaffedrickande, gemenskapen i textilhuset. Saknar dåliga skämt och felhörningar, tokskratt, saknar hålet i Aspensoffan, en cigg i solskenet, allt pyssel. Och två saker saknar jag extra mycket just nu: att faktiskt bli övertalad/tvingad till att prata. Och att höra gitarrspel då jag duschar.




Jag har inte riktigt landat än, nej, och jag hade velat skriva så mycket med om det vackra Dallas med dess vackra innanmäte. Men det går nog inte riktigt än... Tills vidare nöjer jag mig med att vara saknig och uppmana er att lyssna på The Blower's Daughter med Damien Rice.


Kärlek.

...

Thought we could but we...

...


Tänk vad en hämtad kopp kaffe och en kram kan göra för att hjälpa upp humöret och rädda hela ens dag. Tänk vilken tur att jag är omgiven av så fina människor.

Idag vill jag bara säga tack! Trots en uselslashfin dag och total schizofreni på humördelen, är jag nu kärleksfull. Och gillar't.


.....

And it grows and grows and grows

...

... Att vakna upp från den drömmen alltså. Varför ringer alltid telefonen när den INTE ska?
Vad skulle jag inte ge för att få somna om och fortsätta...


...

I was so sick for you babe

...

Som jag pratade om förut med en fin människa; det är läskigt, ångestladdat och samtidigt alldeles fantastiskt spännande att faktiskt inte veta hur ens liv kommer att te sig ens sex månader framåt i tiden.

Nyligen hemkommen från en helg i stugan, där finns alltid så fint utrymme för eftertanke så nu har jag fastnat i att tänka. Fast så länge det är övervägande bra tänka så är det bara välkommet.

Snart är det dags att börja med allt det där, allt det som ligger och väntar på att hanteras. Men inte riktigt ännu, inte riktigt ännu. Nu: hej ledighet från allt.



...

, tvärs över gården men aldrig över...

Plötsligt fann jag mig själv på en buss på väg genom ett grått landskap i Norrbotten, omvärderande hela mitt liv. Hur gick detta till?

Something borrowed...

Idag är jag sjuk och tänker inte ödsla tid på att skriva något eget, när jag istället kan rakt av kopiera ett stycke text som är fint, sant och right-on-the-spot. En text som just gjorde min dag lite ljusare. Redo? Här kommer den.

"Born and blasted into the world you’re a baby brain with wide eyes, chubby legs, and cloudy thoughts. Mom lifts you and picks you, eyes open and close, and fogs rise and settle. Tears stream and faces scream as your swirling brain twists and turns into thoughts…

Nothing makes sense till it does.

Nothing feels right till it does.

Chalk raps on blackboards beside times tables, language stirs sounds into sentences, and stories send you flying into faraway worlds. Book reports and homework inspections, chemistry labs and biology dissections, all fill your spinning brain with numbers and theories and thoughts…

Nothing makes sense till it does.

Nothing feels right till it does.

Teenage sleepovers and late night walks, summertime camps and suppertime talks, keep expanding your mind and your understanding of the world. First kisses and first touches, first fights and first blushes, all fill your heart with dreams, expand your brain’s book shelf, and get you thinking about a life below the surface of yourself.

Nothing makes sense till it does.

Nothing feels right till it does.

But … sometimes challenging lectures or scattering friends, confusing debates without exams at the end, can frighten your mind and scare dreams away, can frighten your life and trade tomorrows for todays. Family pressures and social graces, broken promises from trusted faces, could suddenly swirl you upside down and scatter your mind or dim your heart…

When nothing makes sense …

… … When nothing feels right …

… … … … When it gets scary to realize…

… … … … … … There are no instructions in life…

That’s when it’s time to stop, it’s time to think, it’s time to pause, it’s time to blink. When you hit the end of the year open your eyes and look behind you. When you hit the end of the year open your eyes and look inside you.

Because today you’re right here …

… … And there’s so far to go …

… … … … And today there’s still fear …

… … … … … … But there’s only one way to know …

Feel it in your bones, feel it in your bones, feel it in your bones.

Feel your bones to move forward, feel your bones to move on, feel your bones to forget, feel your bones to carry on… just feel your bones to say you’re sorry, feel your bones to show you care, feel your bones to choose tomorrow, and feel those bones to get you there.

Because when your world sorts itself out, when your head moves aside, when your heart thumps up front, when that blood bubbles inside, well that’s when you know, that’s when you see, that’s when you finally become … what you were meant to be.

So whatever you’re thinking about today …. stop trying to choose and choose. Whatever you’re searching for today … just look inside for clues. Yes, whatever you’re thinking about … just stop and feel instead. Cause when you feel it in your bones you can smile and forget your head.

Nothing makes sense till it does.

Nothing feels right till it does.

Nothing makes sense till you feel it.

Nothing feels right till you know.

AWESOME!"

(Texten kommer från 1000awsomethings.com, en nyupptäckt och GILLAD sida. Obs! Rekommenderas!)

.....