I can't take my mind off you

...

Har man hunnit landa nu?

Här är det full fart och packande och snart iväg till stugan och mor som lovade att jag skulle få sova i tre dagar då jag kom hem och jag fick inte ens sova till tio imorse och är inte utvilad och ikväll (och imorgon kväll) är det fest och nu inser jag att jag är ensam öldrickare bland idel vin- och ciderdrickare och hur ska jag klara mig? Ska jag sitta med min Gösser med skruvkapsyl ikväll och deppa ihop då jag inser att jag inte vill - inte kan - vara här? Jag kände det i varenda nerv i min kropp igår då bussen obevekligt närmade sig min hemstad; Jag Vill Inte. Läser just nu en bok om att lyssna till sin själ och inte sitt sinne, och här är det ingen tvekan om vad min själ anser. Jag ska någon annanstans. Synd då att inte själen tar i beaktande sådana världsliga saker som pengar och boende...

Annars sitter jag mest, när jag får en sekund över medan mor far runt som en virvelvind i resten av bostaden, och tänker tillbaka. Saknar.
Saknar det bra folket, framförallt de andra tre fjärdedelarna av kvartetten, saknar varma händer på min kropp, saknar att smygsupa halvljummen öl, alla konserter och all musik, att höra norrländska uttryck från sörlänningar. Saknar Settlers, fika på textiltrappen, pingis, alla sena nätter/tidiga morgnar, att ha bra människor på armlängds avstånd, allt kaffedrickande, gemenskapen i textilhuset. Saknar dåliga skämt och felhörningar, tokskratt, saknar hålet i Aspensoffan, en cigg i solskenet, allt pyssel. Och två saker saknar jag extra mycket just nu: att faktiskt bli övertalad/tvingad till att prata. Och att höra gitarrspel då jag duschar.




Jag har inte riktigt landat än, nej, och jag hade velat skriva så mycket med om det vackra Dallas med dess vackra innanmäte. Men det går nog inte riktigt än... Tills vidare nöjer jag mig med att vara saknig och uppmana er att lyssna på The Blower's Daughter med Damien Rice.


Kärlek.

...

Thought we could but we...

...


Tänk vad en hämtad kopp kaffe och en kram kan göra för att hjälpa upp humöret och rädda hela ens dag. Tänk vilken tur att jag är omgiven av så fina människor.

Idag vill jag bara säga tack! Trots en uselslashfin dag och total schizofreni på humördelen, är jag nu kärleksfull. Och gillar't.


.....

And it grows and grows and grows

...

... Att vakna upp från den drömmen alltså. Varför ringer alltid telefonen när den INTE ska?
Vad skulle jag inte ge för att få somna om och fortsätta...


...

I was so sick for you babe

...

Som jag pratade om förut med en fin människa; det är läskigt, ångestladdat och samtidigt alldeles fantastiskt spännande att faktiskt inte veta hur ens liv kommer att te sig ens sex månader framåt i tiden.

Nyligen hemkommen från en helg i stugan, där finns alltid så fint utrymme för eftertanke så nu har jag fastnat i att tänka. Fast så länge det är övervägande bra tänka så är det bara välkommet.

Snart är det dags att börja med allt det där, allt det som ligger och väntar på att hanteras. Men inte riktigt ännu, inte riktigt ännu. Nu: hej ledighet från allt.



...

, tvärs över gården men aldrig över...

Plötsligt fann jag mig själv på en buss på väg genom ett grått landskap i Norrbotten, omvärderande hela mitt liv. Hur gick detta till?

Something borrowed...

Idag är jag sjuk och tänker inte ödsla tid på att skriva något eget, när jag istället kan rakt av kopiera ett stycke text som är fint, sant och right-on-the-spot. En text som just gjorde min dag lite ljusare. Redo? Här kommer den.

"Born and blasted into the world you’re a baby brain with wide eyes, chubby legs, and cloudy thoughts. Mom lifts you and picks you, eyes open and close, and fogs rise and settle. Tears stream and faces scream as your swirling brain twists and turns into thoughts…

Nothing makes sense till it does.

Nothing feels right till it does.

Chalk raps on blackboards beside times tables, language stirs sounds into sentences, and stories send you flying into faraway worlds. Book reports and homework inspections, chemistry labs and biology dissections, all fill your spinning brain with numbers and theories and thoughts…

Nothing makes sense till it does.

Nothing feels right till it does.

Teenage sleepovers and late night walks, summertime camps and suppertime talks, keep expanding your mind and your understanding of the world. First kisses and first touches, first fights and first blushes, all fill your heart with dreams, expand your brain’s book shelf, and get you thinking about a life below the surface of yourself.

Nothing makes sense till it does.

Nothing feels right till it does.

But … sometimes challenging lectures or scattering friends, confusing debates without exams at the end, can frighten your mind and scare dreams away, can frighten your life and trade tomorrows for todays. Family pressures and social graces, broken promises from trusted faces, could suddenly swirl you upside down and scatter your mind or dim your heart…

When nothing makes sense …

… … When nothing feels right …

… … … … When it gets scary to realize…

… … … … … … There are no instructions in life…

That’s when it’s time to stop, it’s time to think, it’s time to pause, it’s time to blink. When you hit the end of the year open your eyes and look behind you. When you hit the end of the year open your eyes and look inside you.

Because today you’re right here …

… … And there’s so far to go …

… … … … And today there’s still fear …

… … … … … … But there’s only one way to know …

Feel it in your bones, feel it in your bones, feel it in your bones.

Feel your bones to move forward, feel your bones to move on, feel your bones to forget, feel your bones to carry on… just feel your bones to say you’re sorry, feel your bones to show you care, feel your bones to choose tomorrow, and feel those bones to get you there.

Because when your world sorts itself out, when your head moves aside, when your heart thumps up front, when that blood bubbles inside, well that’s when you know, that’s when you see, that’s when you finally become … what you were meant to be.

So whatever you’re thinking about today …. stop trying to choose and choose. Whatever you’re searching for today … just look inside for clues. Yes, whatever you’re thinking about … just stop and feel instead. Cause when you feel it in your bones you can smile and forget your head.

Nothing makes sense till it does.

Nothing feels right till it does.

Nothing makes sense till you feel it.

Nothing feels right till you know.

AWESOME!"

(Texten kommer från 1000awsomethings.com, en nyupptäckt och GILLAD sida. Obs! Rekommenderas!)

.....

I wanna end this now so dreams of you won't keep me up

Hur man än väljer att se på detta med nyårsafton, oavsett om man ser det som ett utmärkt tillfälle att festa och glamma eller är som jag och väljer att ogilla hela högtiden, så är det onekligen slutet på ett kapitel och början på nästa.

Nu är det den första januari 2011.
Om nio dagar återvänder jag till Dallas, det blir lite som att komma hem igen. När jag är där behöver jag semester här i Kiruna, och när jag är här behöver jag semester härifrån. Vet inte om detta innebär att jag har två hem, eller att jag inte riktigt har något alls.
När nu skolan börjar igen, har jag en fjärdedel av min Dallastid kvar. Direkt ångest vid tanken, men ändå vet jag ju så väl att jag faktiskt är redo att ta nästa kliv, ut ur bubblan och in i "det riktiga livet". Jag måste bara vänja mig vid tanken dessa månader, och ångesten kommer förstås finnas där, vilket är självklart när man står inför att få sitt liv kastat på huvudet och, framför allt, skiljas från alla fantastiska människor. (Tänk så mycket awesomeness på så liten yta, det borde vara fysiskt omöjligt!)
Om trettio dagar fyller jag tjugofyra år, utan att ens riktigt alla gånger hänga med på att jag är över tjugo. Jag undrar om man någonsin kommer växa ikapp sig själv - kanske är det ändå bättre att inte göra det? Det torde väl finnas en fördel i att aldrig riktigt vara så gammal som man faktiskt är, och i att genom detta aldrig kunna riskera att stagnera i sig själv.

Under det gångna året har så mycket hänt att min hjärna börjar röra olustigt på sig inför tankeansträngningen att försöka minnas de händelserna och upplevelserna som faktiskt är minnesvärda - och de är många! Jag har rest. Jag har gjort spontana saker som jag är fantastiskt nöjd med att ha gjort. Jag har sagt saker jag aldrig trodde jag skulle säga.
Jag har kyssts på en trappa i vårsolen. Jag har stickat ett par bebisbyxor, och ett par strumpor. Jag har vävt klart en väv jag aldrig trodde skulle låta sig vävas klart. Jag har avstyrt bråk. Jag har spontanåkt buss ned till Uppsala. Jag har skiljts från folk vilket har varit ledsamt. Jag har återförenats med folk vilket har varit pur glädje. Jag har drömt pinsamma drömmar. Jag har suttit på en strand i solnedgången. Jag har varit kär. Jag har älskat. Jag har sett det stora i det lilla. Jag har varit tyst i ett dygn. Jag har konfronterat folk, och jag har låtit bli att konfrontera folk. Jag har prioriterat mig själv, samt att börja upptäcka mig själv. Jag har förvånats, och påverkats, av folk. Jag har hittat ny musik. Jag har somnat i en famn. Jag har gett främlingar komplimanger. Jag har flyttat. Jag har fascinerats av morgondagg. Jag har dansat bort en mobiltelefon. Jag har behållit hemligheter. Jag har saknat mig fördärvad. Jag har toktrivts i goda vänners sällskap. Jag har funderat över min sexualitet. Jag har lapat sol. Jag har gått naken i regn. Jag har trollbundits av gitarrspel. Jag har vuxit inombords. Jag har beundrat folk. Jag har sjungit karaoke. Jag har uppskattat mitt liv och min tillvaro. Jag har kramats. Jag har hittat sidor hos mig själv jag inte trodde fanns. Jag har blåst eld. Jag har vaknat upp leende. Jag har fått nya vänner. Jag har blivit motvilligt förälskad. Jag har masshånglat. Jag har dansat, jag har druckit öl, jag har dygnat, jag har lärt mig nya uttryck, ätit choklad, bakatfikatbjudit, täljt, huggit ved, druckit te, klättrat på tak, bastat, sovit femton timmar i sträck, snöbadat, busat, dagdrömt, druckit gokaffe, ätit sushi, slösat pengar, myst, spelat kort, skrattat, skrattat, skrattat...

Nu har jag firat tolvslaget i endast mitt eget eminenta sällskap, och det var nog det bästa jag kunde ha gjort. Egna ritualer, och aftonen känns plötsligt inte lika illa som annars.
Nyårslöften har jag inga, däremot ser jag denna tid som en nystart, en chans att kontemplera. Så mål har jag satt upp, och dem skall jag sträva mot för allt jag är värd.

Men okej då, för att flyta med strömmen och avge ett nyårslöfte: mitt löfte till mig själv är att fortsätta jobba med mig själv, upptäcka och lära känna mig själv. Det är ett hårt och inte alltid så angenämt, men ack så viktigt, arbete.

2011 blir året för förändring.

Och det ser jag fram emot med spänning. Nya kapitel.


.....

Jag ska upp och ut om två timmar; kanske blir det att vaka in det nya året. Jag tänker som så att varför inte?


.....