I wanna end this now so dreams of you won't keep me up

Hur man än väljer att se på detta med nyårsafton, oavsett om man ser det som ett utmärkt tillfälle att festa och glamma eller är som jag och väljer att ogilla hela högtiden, så är det onekligen slutet på ett kapitel och början på nästa.

Nu är det den första januari 2011.
Om nio dagar återvänder jag till Dallas, det blir lite som att komma hem igen. När jag är där behöver jag semester här i Kiruna, och när jag är här behöver jag semester härifrån. Vet inte om detta innebär att jag har två hem, eller att jag inte riktigt har något alls.
När nu skolan börjar igen, har jag en fjärdedel av min Dallastid kvar. Direkt ångest vid tanken, men ändå vet jag ju så väl att jag faktiskt är redo att ta nästa kliv, ut ur bubblan och in i "det riktiga livet". Jag måste bara vänja mig vid tanken dessa månader, och ångesten kommer förstås finnas där, vilket är självklart när man står inför att få sitt liv kastat på huvudet och, framför allt, skiljas från alla fantastiska människor. (Tänk så mycket awesomeness på så liten yta, det borde vara fysiskt omöjligt!)
Om trettio dagar fyller jag tjugofyra år, utan att ens riktigt alla gånger hänga med på att jag är över tjugo. Jag undrar om man någonsin kommer växa ikapp sig själv - kanske är det ändå bättre att inte göra det? Det torde väl finnas en fördel i att aldrig riktigt vara så gammal som man faktiskt är, och i att genom detta aldrig kunna riskera att stagnera i sig själv.

Under det gångna året har så mycket hänt att min hjärna börjar röra olustigt på sig inför tankeansträngningen att försöka minnas de händelserna och upplevelserna som faktiskt är minnesvärda - och de är många! Jag har rest. Jag har gjort spontana saker som jag är fantastiskt nöjd med att ha gjort. Jag har sagt saker jag aldrig trodde jag skulle säga.
Jag har kyssts på en trappa i vårsolen. Jag har stickat ett par bebisbyxor, och ett par strumpor. Jag har vävt klart en väv jag aldrig trodde skulle låta sig vävas klart. Jag har avstyrt bråk. Jag har spontanåkt buss ned till Uppsala. Jag har skiljts från folk vilket har varit ledsamt. Jag har återförenats med folk vilket har varit pur glädje. Jag har drömt pinsamma drömmar. Jag har suttit på en strand i solnedgången. Jag har varit kär. Jag har älskat. Jag har sett det stora i det lilla. Jag har varit tyst i ett dygn. Jag har konfronterat folk, och jag har låtit bli att konfrontera folk. Jag har prioriterat mig själv, samt att börja upptäcka mig själv. Jag har förvånats, och påverkats, av folk. Jag har hittat ny musik. Jag har somnat i en famn. Jag har gett främlingar komplimanger. Jag har flyttat. Jag har fascinerats av morgondagg. Jag har dansat bort en mobiltelefon. Jag har behållit hemligheter. Jag har saknat mig fördärvad. Jag har toktrivts i goda vänners sällskap. Jag har funderat över min sexualitet. Jag har lapat sol. Jag har gått naken i regn. Jag har trollbundits av gitarrspel. Jag har vuxit inombords. Jag har beundrat folk. Jag har sjungit karaoke. Jag har uppskattat mitt liv och min tillvaro. Jag har kramats. Jag har hittat sidor hos mig själv jag inte trodde fanns. Jag har blåst eld. Jag har vaknat upp leende. Jag har fått nya vänner. Jag har blivit motvilligt förälskad. Jag har masshånglat. Jag har dansat, jag har druckit öl, jag har dygnat, jag har lärt mig nya uttryck, ätit choklad, bakatfikatbjudit, täljt, huggit ved, druckit te, klättrat på tak, bastat, sovit femton timmar i sträck, snöbadat, busat, dagdrömt, druckit gokaffe, ätit sushi, slösat pengar, myst, spelat kort, skrattat, skrattat, skrattat...

Nu har jag firat tolvslaget i endast mitt eget eminenta sällskap, och det var nog det bästa jag kunde ha gjort. Egna ritualer, och aftonen känns plötsligt inte lika illa som annars.
Nyårslöften har jag inga, däremot ser jag denna tid som en nystart, en chans att kontemplera. Så mål har jag satt upp, och dem skall jag sträva mot för allt jag är värd.

Men okej då, för att flyta med strömmen och avge ett nyårslöfte: mitt löfte till mig själv är att fortsätta jobba med mig själv, upptäcka och lära känna mig själv. Det är ett hårt och inte alltid så angenämt, men ack så viktigt, arbete.

2011 blir året för förändring.

Och det ser jag fram emot med spänning. Nya kapitel.


.....

Jag ska upp och ut om två timmar; kanske blir det att vaka in det nya året. Jag tänker som så att varför inte?


.....

Working magic

Dagens bästa: ett kärt återseende.
Dagens soundtrack: Gregory & the Hawk.
Dagens sämsta: att inte kunna förmå sig till att gå och lägga sig i tid.

Istället för att sova: te och gitarr. Lovin' it.


.....

I could sleep

Jag väntar och väntar på ljusare tider... Att sova fjorton-timmarsnätter känns inte sådär alldeles hälsosamt någon längre tid, och efter mycket funderande så är enda orsaken till detta abnorma sömnbehov faktiskt det enkla lilla faktum att här är MÖRKT. Mörker i all ära, men Kiruna-om-vintern-mörker är deluxe-versionen av mörker, mörker med stort M, mörker som snabbt och skoningslöst slukar minsta lilla ljus som försöker framhärda.

För övrigt får vi se hur det går med mitt löfte till mig själv, inte nyårslöfte som alla andra envisas med (varför vara som alla andra?) utan tvådagarförenyårslöfte; att börja skriva. Skrivaskrivaskriva. Efter över ett år av ickeskrivande har jag nu definitivt nått min gräns. Jag gillar't inte, och ändring skall det bli. Sedan återstår att se om det skrivs här eller någon annanstans, men nu jädrarimig skall här skrivas tills handen blöder och krampar!


.....

Nostalgia

Ett litet, litet livstecken ristar jag ned här på bloggen som jag pinsamt nog har kvar än...I brist på nya bilder (fortfarande) så bjuder jag på en liten nostalgitripp tack vare Ida (http://idacarolina.blogg.se/):

Bästa presenten.

Elin med snygginghåret!

Preparation inför bästa bilden evah!

The Hobbits

Mysluciafirandet hos Angelica

Ida och Elin

Kvällarna på Luossatoppen

Bästa roadtripen

ÅhArvid

The good ol' days.

Stockholms- och Uppsalatrippar

Kreta.

Bastubikinipingis!

Bästa helgen 2008.

Nostalgi, nostalgi, nostalgi. Nu ska jag sitta och drömma mig tillbaka, i väntan på Ida.

.....

Be my shelter and I'll be your storm

.

Imorgon sista dagen på jobbet. Imorgon hämta upp och vika tvätt. Imorgon packa inför Stockholm, imorgon städa hemmet och färga håret, imorgon epilera benen, handla och baka. Imorgon till älskade stugan och återfinna sinnesfriden.

Imorgon god mat, bastu, skog, enslighet och tystnad. Sådant som behövs så väl.
Särskilt att ladda upp med innan söndagens resa mot den Stora Staden!

En får se, kanske till och med jag lär mig att tycka bättre om Stockholm...
(Förhoppningsvis i alla fall vädret; 7 plusgrader och snöblandat regn är INTE okej i juli!)

... Nä, lite te på det här. Och lite Ben Howard.



(Sent tillägg: jag behöver väl egentligen inte förklara här att alla göromål inte kommer bli av imorgon? Nej, jag tänkte väl det. Dags att prioritera.)


.....

Bloggen?

.

Jag känner att jag aldrig riktigt har tid/ork att sitta här... Har man tid så har man inte ork och tvärtom. Allt som har med dator att göra har fått stryka på foten denna sommar - inte för att jag klagar! Det är fantastiskt skönt.

Och eftersom jag, i vanlig ordning, på grund av borttappad/nedpackad usb-sladd inte kan föra över kamerabilder från datorn, snor jag skamlöst en bild från Honkis (http://notfrombrighton.blogg.se/)!

Det har hittills varit en mycket fin sommar (trots bristen på sommar i Kiruna). Och bättre blir den...

Nu hopp i säng, upp i ottan imorgon och jobba - imorgon har jag jobbat klart 95% av sommarens jobb! Underbart är bara förnamnet.

.....

Underbart

.

Bara fyra arbetsdagar kvar, sedan väntar en ljuvlig helg i stugan innan jag tågar nedåt Sverige. Stockholm, here I come! Nu ska till och med jag lära mig att gilla denna stad; nu väntar ju så mycket bra på mig där. SÅ mycket bra.

Och jag lyssnar på Ben Howard, längtar och drömmer mig bort...

(Dock borde man väl kräla i säng alldeles NU, uppstigning om fem timmar. Inte minst blir SÖMNEN en fantastisk lyx när jag slutat jobba!)